Idag har jag cyklat till Torup och tillbaka med Karin och Peter. Kuperat, ca 5 mil, med en kort vätske- och nötkontroll. Men av nån anledning verkade det bara vara jobbigt för mig, som alltid låg några meter bakom och drog ner deras tempo rejält.
Jag kommer också ihåg ett tillfälle på snowboard (på temat: att vara sämst och dra ner tempot), när jag försökte komma upp i en lift nånstans i närheten av Chamonix, dagen innan UCPA-kursen började. Det slutade med att jag fick pulsa uppför i tung och djup snö och jag var så trött att jag övervägde att stanna där och frysa ihjäl istället. Den gången var det Ulrika och Ulf som fick stå ut med att jag drog ner tempot. När jag väl hade kommit upp och åkte ner för en annan pist, som visst blev svart på slutet så jag fick ta av brädan och gå ner för att inte slå ihjäl mig (när jag ändå hade bestämt mig för att överleva) så kom en fransman och åkte förbi, utan att se alltför ansträngd ut, med en tänd cigarett i mungipan.
Så tja, antingen får jag sluta jämföra mig med de som är bättre/snabbare eller så får jag helt enkelt träna lite mer. (snowboarden får vänta tills jag vet om knäna kommer fungera igen, men cyklingen verkar ge bra effekt!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahaha! Det går inte att låta bli att fnissa högt med tanke på fransmannen, ciggen och en isig svart pist.
Och det där med återvändsgränden och släplift rakt uppför när man inte är så tränad, det har alla varit med om. Alla har dock inte orkat gå upp! Jag hade ringt fjällräddningen. Det var faktiskt ett riktigt taskigt läge.
Men kom ihåg vad du fixade i slutet på veckan! (Året innan stod du i en blå backe i Sälen och tyckte det var asbrant och omöjligt att ta sig ner.)
Jag minns också att jag köpte någon fransk bedövningssalva till mitt knähelvete som gjorde att hela benet domnade bort. Där snackar vi effekt. Säg till om du har träningsvärk, jag har tuben kvar.
Det var helt okej!! Man kunde ju heller inte vara alla i bredd hela tiden och Peter fick ju vara vägvisare. Själv har jag svårt att inte cykla på för fullt. För mig, som nu vågar erkänna att jag är i god cykelform, kändes det skönt att komma hem och känna mig perfekt träningstrött och inte helt utmattad. Jag gillar cykelpass även när jag inte tar i så att jag svimmar. Och samma gäller för Peter. Och behöver du något att skylla på finns det ju både en slöare cykel och en envis hosta.
Jag har nu njutit av en intensiv pratfika med Ingrid (hon hann nästan inte äta) och sen ToR simskolan (med bil och Mor).
Snart ses vi ju igen!
Skicka en kommentar