Jag har enligt uppgift "bra hälar; inte platta och inte spruckna".
Ok, tack! :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Om mig
- tojis
- Plötsligt i Vintrie. En liten blogg om mig, mitt lilla hus och min lilla trädgård i den lilla byn. Lite jobb, lite inredning, lite familj, lite vänner, lite träning, lite kärlek.
Bra skit
Bloggarkiv
-
▼
2011
(481)
-
▼
maj
(51)
- Cykelmånaden maj
- Rekommenderas
- Hej långhelg!
- Ittesnabb!
- Skäralid
- Grattis mamma!
- Färsk eller torkad, same same
- Hantverkare och marknadsföring
- Rimligheten i det?
- Bubbel!
- Stackars stackars Dolores
- Låååång långhelg
- Blåsighet
- Typiskt
- Att fylla en lastbil
- Snabb tröja
- Hjälp!
- Så mycket att göra, så lite tid
- Morgonidyll - och inte
- Så trött
- Sevärt
- Gallring pågår
- Men träningen då?
- Lite barnarbete är väl ok?
- Att hinna med hur mycket som helst
- Fästingpremiär
- Upptagen och sammanträffande
- Och jag som brukar försvara dem
- Paraskavedekatriafobi?
- Spännande
- En konstig komplimang är också en komplimang?
- Sol+jobb=är det inte dags att gå hem snart?
- Mååååål
- Bakslag
- Hur?
- Ordningen återställd
- Närodlat i Vintrie
- Helt ok
- Hur man vet att det blir en bra helg
- Gammal hund som inte kan lära sig sitta
- Önsketänkande
- Stanna uppe eller hoppas att den kommer tillbaka?
- Sett på morgonpromenaden
- Förbjud!
- Resa lätt
- "Det är som att lära sig cykla"
- Att inte orka byta däck själv...
- Regn...
- Hemmajobb och trädgårdsarbete
- Dagens motionsrunda
- Hantverkarkärlek
-
▼
maj
(51)
3 kommentarer:
Det är en fin komplimang med tanke på hur många hälar jag sett. Jag och min roligaste skoaffärskollega Anna hade många regler på vilka förutsättningar som gällde för att kunna exponera hälar resp. använda skor med öppen tå. Tror att du hade fått OK på båda.
Haha, dubbelt tack då! :-)
Jag har ju fått veta en gång (i en matkö) att jag hade så fantastiskt fina örsnibbar. Eh... va? Det var dessutom två som kommenterade, fullständiga främlingar och både lilla tanten och söta farbrorn hade lätt passerat 70. Tanten visade genast sina långa diamantförsedda dinglisar (örsnibbarna alltså) för att försäkra mig om att det minsann fanns hemska varianter. (Funderar nu på vad de egentligen ville? Sökte de kontakt på ngt vis?)
Skicka en kommentar