Sakta men säkert under veckan har jag fått en ny kompis. Nackspärren kallar jag den. Jag vet inte om den dök upp när jag åkte en massa bil med nervevade (vadå vev, det var ju länge sen man vevade) rutor eller om det är hotellkuddarna som har lockat fram den. Det känns iaf som att jag var på fest igår, och headbangade oavbrutet.
Så när jag fikar, turistar och tittar på folk i Boston idag behöver jag inte göra det ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kompisar är ju oftast bra, men Nackspärren kanske kan få stanna i USA så kan ni brevväxla?
Min nya polare heter Dårpippi. Känner mig mer eller mindre galen hela tiden. Mest mer tror jag. Dårpippi och Dårfamiljen. Bra match där.
Selma är inte så dårig. Hon har bara Pippi (på hjärnan. Hela tiden). Igår hade vi kunnat stanna i Pippi-huset hela dagen och hon hade ändå inte tröttnat. Vi stannade tills morfar inte orkade längre. Han hade riktigt greppat det där med att ALV är mest för barnens skull och då kör vi på barnens villkor. Försökte ändå mata honom med jämna mellanrum.
Jag lämnade den på planet, smart va? Men hoppas ni tog med Pippitokan hem.
Skicka en kommentar