Oh no, det är enligt aftonbladet livsfarligt att vara ogift. Att vara ensam är tydligen också farligt, men det är väl mest en sinnesstämning? Ibland finns det inget skönare, och ibland inget värre...så det kan inte vara ensamheten i sig som är farlig, utan inställningen till den.
På tal om livsfarligt så måste jag bara (fritt ur minnet) citera hundraåringen Allans tankar efter några snapsar, i boken jag läser just nu (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann). "nu mådde han så bra att han nästan började bli rädd för döden".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Alltså, Allan har druckit några snapsar. Inte jag.
En snaps eller fem har ju ingen dött av iaf. Men kliva ut genom fönstret är väl lite mer tveksamma aktiviteter om man vill hålla sig vid liv.
Håller i övrigt med Karin. Både i att väskorna är assnygga och att du ska ägna dig åt egenshopping. Leta reda på minst två par set med snygga kläder. Sedan kan du lägga på ett par väskor till. Kan ju alltid sälja av några till bekantskapskretsen när du ledsnat på dem.
Jag läste skräcknyheten i en annan tappning under rubriken "Farligare vara ensam än fet". Så fritt fram att frossa alltså. Eller hur man nu ska tolka det. Iddes ju inte läsa artiken ordentligt. Har trots allt semester och då räcker det med att skumma rubriker.
Fint att vi är så överens om allt och att du gav ord till min tanke Ulrika; det där om att sälja överflödsväskor till väninnor!
Frågan är om man ens får skaffa livförsäkring om man är både ensam och fet...det verkar ju vara som att ha en fot i graven. Bäst att jag handlar upp alla pengar snabbt, får ju vara glad varje dag jag vaknar.
Och hur tänkte de...de redan ensamma mår väl ännu sämre när det står på varenda löpsedel att det nu inte bara är trist utan även livsfarligt?
Det är väl iofs inte tidningarnas uppgift att göra folk glada (förutom Sydsvenskan som i alla fall låter en tycka till om huruvida en artikel gjorde en glad)...
Skicka en kommentar