Tjejvättern 2011

Det gick! Jag klarade det! På kortare tid än förväntat, med mer ont i fötterna och nedre regionerna än förväntat (man ska tydligen använda vaselin innanför blöjbyxorna), mindre slitigt än förväntat, mindre svårt att komma ur sängen dagen efter än förväntat och framför allt roligare än förväntat!

Vi startade 8:46, i ett grått och blåsigt Motala. Lite lätt motvind fram till Ombergsbacken som var en riktig mördarbacke. Förutom att den var sjukt jobbig och aldrig tog slut så var det folk som ledde cyklar överallt och ganska stökigt. Jag cyklade länge, nöjd med att jag cyklade förbi så många, men sen fick jag ingen luft och hoppade av. När jag hade gått med cykeln typ 20 meter vaknade jag till och cyklade uppför resten. Väl uppe blev man belönad med bedårande utsikt och lååång nerförsbacke genom vacker skog. Förutom den jobbiga backen var det väldigt lättcyklat de första 70-80 kilometrarna, och jag kände mig hur stark och snabb som helst. Sen fick jag ont överallt på samma gång, och efter 80-kilometersdepån var det svagt motlut och rejäl motvind i en dryg mil så då gick det på ren vilja. Jag hade läst på kartan lite dåligt och förväntade mig inte stigningen på slutet, och trodde att vi skulle medvind på slutet. Tji fick jag!

Till den första mellantiden (Stocklycke, 44 km) tog det 2 timmar och 9 minuter, till nästa (Skänninge, 80 km) tog det 3 timmar och 41 minuter och den totala tiden blev 4 timmar och 51 minuter, varav rulltiden enligt min cykeldator var 4:29:46 vilket enligt Funbeat innebär 22,24 km/h (inte alls 22,5 som min huvuduträkning ger). Oavsett vilket så är det snabbare än på nån av mina långrundor innan så jag är jättenöjd. Jag stannade och tog av mig skorna en gång, tryckte i mig en banan en gång, gick på toaletten en gång, fyllde på vatten och drack blåbärssoppa en gång. Det hade nog funkat även utan stopp, men då måste man få i sig energi i farten och det hade jag inte tränat på.

Vi bodde hos Sara (en Motala-eLCa) och hennes familj på en herrgård där de odlar jordgubbar. Sen hade LC en egen startgrupp, gemensam depå (men det är olagligt med egna depåer så det var mer bara en välorganiserad spontan paus), och på kvällen ordnade de middag. Att kalla det fest skulle vara att ljuga, för det var 25 ganska slaka, men hungriga, deltagare som drack lite vin och pratade cykling och annat. Jag har inte tagit några bilder, det har däremot Karin gjort. Bra arrangemang, både LC-delen och hela Tjejvättern, och jag kommer säkert cykla den (eller Halvvättern) igen, men då på en snabbare cykel och med mer backträning i benen.