onsdag 20 oktober 2010

När jag dör...

...så kanske nån annan kan ha nytta av mina organ. Jag har i många år haft ett donationskort i plånboken, men vem vet var plånboken är när jag drar mitt sista andetag. Vilken tur då att jag via Abbepappan hittade till donationsregistret, där kan man fylla i hur man vill ha det. Gör't, ni också!

Snart kanske jag tar tag i att skriva testamente också, och planera min begravning. Morbid diskussion tycker vissa, men jag tycker det är bättre att hantera det själv än att nära och kära ska behöva tänka på sånt när jag är borta. Det är ju faktiskt inte en fråga om "om", bara om "när".

2 kommentarer:

Karin sa...

Redan gjort - fyllt i donationsregistret alltså! Och jag pekade ut var jag har ställt "Vita arkivet" för maken innan jag åkte till London med terrorvarningar...

Ulrika sa...

Tycker det är omtänksamt! Jag som dessutom har en man som milt uttryckt har administrationsfobi... det vore faktiskt tortyr att låta honom fixa det. Donationskortet är ordnat sedan innan men vita arkivet återstår.
(Men det känns som många vuxenpoäng...)

(För ett par år sedan när flera släktingar gick bort inom ganska kort tid insåg jag hur extremt NÖJD jag är med att ha levat. Jag passade på att säga det till min mor. Så att hon skulle veta att om jag händelsevis dog så skulle jag redan vara nöjd! Dvs de behövde inte vara ledsna för min skull.
Jag tyckte det var smart. Det tyckte inte hon.)