Italien - Milano

Till slut kom vi fram till Milano för den sista övernattningen. Trötta, varma och lite griniga pga icke-fungerande p-automat, dålig info från hotellet (som nog kommer ge en bot per post om ett tag, vi körde tydligen i en miljözon, gick inte komma till hotellet på något annat sätt) och minirum utan fungerande AC. Men vi skärpte till oss och gick ut, och efter en stund i den varma kvällen bland alla glada människor så kunde inte vi heller låta bli att le.

Vi hamnade på en restaurang bland de glada människorna och åt pasta och försökte återigen (utan att lyckas) få in en tiramisu. Sedan blev det en ganska kass natt på det varma hotellrummet. Men. Vi firade två och ett halvt år, och vi var i Milano så lite sömnbrist var inget att ta åt sig av. Vi gick runt vid katedralen en sväng. Vacker, detaljerad men med lite reklam på. Som de förklarar genom att berätta att reklamen betalar för restaureringen de håller på med.

Intill katedralen ligger en galleria med en stor kupol i mitten. Enligt en sägen så får man tur om man snurrar på en tjurtestikel i ett stadsvapen under kupolen. Så det gjorde "alla", kolla in hålet där kulorna nog har suttit en gång.


Jag snurrade också, när vi ändå var där.

Sedan ägnade vi oss åt att gå runt och ta in Milano, fotografera (vissa mer än andra), äta gelato, äta dyr lunch med utsikt, dricka kaffe, leta på kartan etc. Det sista vi gjorde innan vi hämtade bilen och körde mot flygplatsen var att äta en sista gelato på ett chokladställe nära hotellet. Kolla vilken bra idé, att servera smält choklad i en ministrut i glassen!

Ingen shopping alltså, trots att det var "Saldi" överallt. På flygplatsen kom vi på att vi inte ens hade handlat något vin, så vi ordnade det på en Carrefour Express. På Kastrup möttes vi av bagagekaos. Det stod väskor precis överallt. Våra kom snällt som de skulle men min fina lättviktsväska på fyra hjul hade gått sönder så jag anmälde det och hoppas att SAS ska ersätta mig för en ny väska.

Väl hemma skällde katten ut oss för att vi hade varit borta. Hon var ute på framsidan och skällde medan vi parkerade bilen till och med, och kom sedan och skällde flera gånger under natten. Men vad gjorde väl det, när man fick ligga i en skön säng i ett svalt sovrum! Hemma än nog ändå det bästa stället ändå.

Italien - Corniglia

Nu är vi i Ligurien, liksom den nordliga sydkusten i Italien, längst åt vänster typ, Italienska rivieran. Saker som kommer från Ligurien: focaccia och pesto. Saker att se i Ligurien: Cinque Terre (en nationalpark som innefattar fem byar längs med kusten, finns med på UNESCOs världsarvslista). Saker att göra i Ligurien: vandra, köra bil på livsfarliga vägar, äta gott, bada, tappa andan av hur vackert allt är.

Den sista biten innan målet såg ut så här på GPS:en. Även jag, som just då var kartläsare, satt och bromsade och blev fysiskt trött av att åka med. Utöver 180-graderssvängarna så gick det antingen upp eller ner, aldrig platt.


Men så plötsligt, när vi svängde runt en krök så låg Corniglia där (den mittersta av de fem byarna i Cinque Terre, där vi bodde i två nätter).  Vi bodde på agriturismo även här, men det låg mitt i byn, med kyrkan utanför fönstret.


Första kvällen checkade vi in, hälsade på mamman Elena (typ 80 år) som lagar maten de kvällar man kan äta där, och serverar frukost med gott bröd och hemgjorda marmelader. Sedan gick vi till en restaurang och åt såklart pesto. Och något mer för all del, men det var peston som var godast. Som vanligt försökte vi beställa tiramisu men det var som vanligt slut. AC var inte att tänka på, och det hjälpte inte att sova med öppna fönster. Dels snarkade någon högljutt, det var liv och rörelse utanför och den där kyrkan som vi bodde vid hade klockor som slog varje hel och halv timme. Utom vid sju på morgonen och sju på kvällen när den dessutom spelade en trudelutt med en massa klockor. Smittsam, jag trallar fortfarande på den.

Planen för nästa dag var att vandra en eller två av de fyra vandringsleder som binder ihop byarna. Tyvärr var två stängda så det fanns bara två kvar att välja på. Den ena, från Corniglia till Vernazza är 4 km och de tycker att det ska ta 1,5 timme att avverka den. Tramsigt tyckte vi men ojoj så kuperat, varmt och jobbigt! Så det tog ganska exakt så lång tid.


När vi närmade oss Vernazza och började komma ner från berget såg vi den här stranden nedanför oss. Varma och trötta satte vi kurs mot den, och fick med oss en gelato på vägen. Jag kan inte komma på ett enda dopp som någonsin har varit så skönt. Dels pga värmen och hur svettiga vi var, men vattnet var kallt, djupt, klart, salt, vågigt och alldeles ljuvligt! Det var mindre skönt att krångla sig i sina svettiga kläder igen, och hitta vandringsstigen mot Monterosso.

Nästa sträcka, dvs Vernazza till Monterosso skulle "bara" vara 3 km men ta två timmar. Och fy satan så jobbigt det var! Inte ett enda platt steg vad jag kan komma ihåg, utan ren klättring även om den skedde på någon slags stig. Ett tag var jag på riktigt orolig för Fredrik, jag har aldrig sett honom så svettig och utmattad. Men efter en vatten- och focacciapaus i skuggan fick vi båda tillbaka krafterna. Mot slutet av vandringen skakade benen rejält, och jag hade redan ont i knäna.

Det här är en skärmdump från funbeat som visar att vi gick drygt 12 km (vi gick runt i byn innan vi kom iväg, samt mellan vandringslederna etc), men framför allt ser man på den gröna höjdkurvan hur kuperat det var, inte många platta sträckor där inte. Det var verkligen tufft, framför allt på gund av värmen (drygt 35 grader i skuggan), men det var totalt värt det varje gång man lyfte blicken från den steniga stigen och såg sig omkring, otroligt vackert, alla borde åka dit!

Den här bilden är tagen när vi är halvvägs till Monterosso. Man kan se Vernazza nere vid vattnet på den andra udden, och Corniglia skymtas i fjärran vid den femte udden. Förutom svårtillgängliga vandringsleder går det både tåg och båtar mellan byarna. Innan vi gick tänkte vi att vi kanske skulle gå fram och tillbaka men det var inte ens uppe för diskussion när vi kom till Monterosso, tåg skulle det bli. Men först, den mest välförtjänta ölen någonsin.


Den kvällen åt vi hos Elena, och vi fick ett rejält lass pasta med pesto, fyllda ansjovis som smakade fantastiskt och en tyvärr halvtrist gelato. Sedan gick vi ut på byn och drack vin och spelade yatzy (jag vann).

Morgonen därpå skulle vi bara äta frukost på balkongen, checka ut, köra till en badort och sedan vidare till Milano. Men hoppsan, de skulle asfaltera vägen till byn och stänga den i några timmar. Fabio med vespan hävdade att vi skulle hinna ut, men när vi försökte blev vi stoppade. Fredrik lyckades dock prata oss ut och vi fick klämma oss förbi lastbilen. Phew. Vi var inte så sugna på att fastna där hela dagen nu när vi hade annat planerat. Vi följde GPS:en och hamnade på en väg som var rejält dålig. Vi funderade på att vända flera gånger, men då visste vi inte om vi skulle kunna ta oss därifrån över huvud taget. Det var bitvis grusväg, på ett ställe hade vägen rasat, risk för rasande stenar, smalt, brant. När vi hade kört några mil på den här riktigt otäcka vägen så fick vi köra igenom en avspärrning för att komma ut. Så den var avstängd! Från ena hållet i alla fall. Efter det fortsatte serpentinvägarna och allt som oftast fanns det en skylt som sade "strada deformata" men ingen enda vägsnutt kom i närheten av den otäcka biten ut från Corniglia. Så småningom kom vi fram till en strand (i Sestri Levante) där vi solade, badade, läste och förundrades över att vi hade klarat oss helskinnade. Och skojade om hur rubrikerna hade sett ut om det hade gått illa: "Ett svenska par omkom idag i en bilolycka i Italien, av oklar anledning körde de en bil med undermålig motor på en avstängd väg och kunde inte undvika att köra av vägen eftersom den hade rasat..." Då hade folk som läste tidningen undrat varför någon var så dum och körde där, utan att de skulle få reda på att det minsann inte alls var avstängt där vi körde in (det satt t o m en p-vakt och såg på, utan att säga något). Det var alltså lite för spännande och lite jobbigt att köra till byarna, nästa gång packar vi en ryggsäck och tar tåget!

Två olika sätt att reagera på att hitta blåbär i skogen

Italien - Pisa, Viareggio

Vi var inte så imponerade av frukosten på Colleverde, så vi bestämde oss för att äta frukost i Pisa (skulle ändå köra förbi). Så vi parkerade, hittade ett ställe med cappuccino och focaccia (äntligen gott bröd!) och tänkte att vi ändå kunde försöka hitta det där himla tornet när vi ändå var där. På gågatan satt de här snubbarna och satt. Och ja, det är ju såklart en anordning som håller uppe plattan som han där uppe sitter på. Men ändå, han sitter där hela dagen utan att ramla ner.

När vi svängde runt ett hörn så såg vi det!

Det var större än jag trodde, och vitare och finare. Och visst lutar det, rejält. Fredrik gör här sitt bästa för att se till att det inte välter (man MÅSTE faktiskt ta minst en sådan bild när man är där)

Och så den sedvanliga bilden. Jag måste verkligen öva in ett kameraleende, ett sånt som Fredrik har.

Man undrar lite vad Pisa hade varit utan sitt lutande torn. Och vilken tur för dem att staden har ett "i" i namnet. Hur skulle de annars gjort med alla t-shirts och skyltar?

Sedan körde vi ut till kusten och tog sikte på Ligurien. Längs med kusten ligger en massa fina ställen på rad, man ser inte var det ena slutar och det andra börjar. På ena sidan, stränder. På andra sidan, dyra hotell och jättevillor. På en sträcka fanns det en camping också, det borde vi ha tänkt på och hyrt en stuga nära stranden en natt eller så.  

Vi stannade i Viareggio och hängde på stranden några timmar. Det var en privat strand (det verkade inte finnas något annat) så vi fick betala några hundra för att få en (anvisad) plats, men då fick vi parasoll, solsäng och solstol också. Helt ok ändå, men det kändes lite dyrt för den korta stunden och de hade ingen rabatt för halvdag. Sedan åt vi en gelato till lunch, köpt av en dam som klarade hela expedieringen utan så mycket som en antydan till leende ens, och skrev in Corniglia i GPS:en.

Italien - Lucca, Volterra

När vi lämnade La Topaia så körde vi till Lucca för lite turistande. Det är en gammal medeltidsstad med ringmur, smala gator, kullersten och en massa kyrkor. Vi råkade köra in i Lucca när vi letade parkering, medan jag var så kissnödig att jag höll på att explodera, och GPS:en inte riktigt hängde med.


Till sist hittade vi ut och hittade parkering, och satte oss på första bästa restaurang innanför ringmuren, för det var lunchdags och jag höll som sagt på att sprängas. När vi skulle beställa så förklarade den brittiske servitören att den ena dagens var en pasta med en fisk som såg ut som räkor men inte var räkor...han hade googlat och var mycket säker på sin sak. Vi beställde en sådan, och jag vet inte vad ni säger men visst är det räkor? De smakade räka iaf, och det var jättegott.


Det var helt galet varmt så vi gick mest runt och tittade, åt gelato, tog en kaffe etc. Jag köpte en hatt också!

Efter några timmar körde vi vidare mot nästa boende: Colleverde Agriturismo. Hela poängen med agriturismo är ju att de ska servera sina specialiteter så vi såg fram emot en närodlad middag mitt bland alla vinodlingar. Men, tji fick vi. Först fick vi knappt checka in (hon som jobbade kunde ingen engelska och ville inte riktigt släppa in oss), och när någon till slut gav oss en nyckel så fick hon också fram att restaurangen bara serverar frukost men att vi kunde åka och handla mat i närheten. Ingen bra början på den vistelsen!


Men, landskapet var vackert, kvällen varm, och världens bästa Fredrik åkte och köpte vin, ost, salami, skinka, bröd, kronärtskockor och cornichons. Så det blev bra till slut ändå...


...tills vi skulle duscha och duschen var trasig. Men å andra sidan fanns det en fläkt i taket, så det gick att sova!

Nästa morgon kom en lite mer serviceinriktad och flerspråkig tjej och presenterade sig, och såg till att vi fick ny dusch och tipsade om en promenad ner i skogen, där det bland annat finns en grotta som partisanerna använde under kriget. Vi letade oss dit, men vågade inte gå in. Den ser välbyggd ut iaf, men det var allt annat än enkelt att ta sig dit. Precis som till de andra ställena där vi såg spår av kriget.


Sedan gick Fredrik på fågel- och fotopromenad och jag låg vid poolen en stund. Framåt kvällen körde vi till en annan medeltidsstad i närheten, Volterra. Också med en ringmur, men högst upp på ett berg och pittoreskt som tusan! Där gick vi runt och tittade, fotograferade, åt. Ja, turistade. Utsikten var fantastisk (även där).

Italien - Borgo San Lorenzo

När vi landande i Milano hämtade vi upp bilen som var betald och bokad. Knappt till någon nytta för blåbäret som servade oss var både långsam och gjorde fel. Hur som helst, vi fick en liten Lancia. Vi fick precis in resväskorna i bagagen, men det var framför allt motorn som var liten (särskilt för mig som är van vid en T5a). Den var ganska ny, hade bara gått 500 mil.

Det var ca 30 mil till första stället vi skulle bo på, Fredrik körde första långpasset på motorvägen medan jag fick slutet med slingriga och branta vägar. Det var innan vi hade vant oss vid bilen, Italien och idiotiska italienare. Med Volvon hade de där vägarna inte varit något problem, men i Lancian fick vi ofta köra i ettans växel, på vägar där någon var tvungen att backa om man fick möte. Som extra grädde på moset var det många cyklister ute och tränade och i italienska körskolan verkar de ha missat det där med att hålla avståndet. Spännande att köra med andra ord, men kul!

Vi bodde mest på så kallade agriturismo, det vill säga gårdar som har bed & breakfast och serverar det de själva producerar. Det finns en jättebra sajt där man kan söka på olika områden och faciliteter. Den här utsikten mötte oss på La Topaia, där vi skulle bo de första två nätterna. Jag visste det inte innan, men jag ÄLSKAR solrosfält, kunde inte se mig mätt på just den här utsikten. På den här agriturismon kunde man få lite kallt vin vid poolen och äta den hemlagade middagen på kvällen. Gott, men inte fullt så fantastiskt som vi förväntade oss. Dels var brödet konstigt osaltat (inte bara där visade det sig), dels fick vi inga grönsaker till antipastin (förrän dag två när vi hade lärt oss och beställde en vegetarisk och fick både grönsaker och ost!)

I italienska menyer väljer man något innan maten, en antipasti eller en sallad. Sedan en pasta (första rätten som de kallar det) följt av kött/fisk (andra rätten). Och så dessert på det. Vi lyckades inte äta alla rätterna någon gång, men på La Topaia åt vi antipasti följt av pasta. Det här var en specialitet för regionen, pasta fylld med potatis. Till maten drack vi ett vin som producerats av deras egna druvor. Gott, och vi fick med oss en flaska hem!

Det sprang runt en massa katter överallt och just den här katten gillade att tigga vid matbordet. Mig identifierade den väl som "crazy cat lady" direkt, för den satte sig vid min stol och såg söt ut.


Nästa dag gjorde vi en roadtrip, och körde upp i bergen och fotograferade, gick runt, drack kaffe, körde serpentinvägar och så vidare. Och tappade andan av den vackra utsikten. Eller om det var av värmen, det låg på typ 35 grader på dagarna.

Vi lunchade vid en konstgjord sjö längst ner i dalen, men det blev inget dopp förrän vi kom "hem" till den härliga poolen (med vin och solrosfält, och fåglar för Fredrik att titta på)

Frukosten (rostat bröd med marmelad eller nutella, kaffe och yoghurt) åts jämte solrosfältet. När vi skulle packa hittade Fredrik en skorpion på rummet och började genast googla på om det var farligt att få ett bett. När han berättade för ägaren om skorpionen verkade hon måttligt intresserad, dumma turister liksom :-)

Ikväll firar vi som sig bör