lördag 19 september 2015

Ledsamt

Katten/missen/kissen/Dolores har ju varit sjuk ett tag. Reumatisk, och då behövs det smärtstillande, men samtidigt njursjuk och då är det inte bra med smärtstillande. Så när vi hade varit hos veterinären några vändor i våras bestämde vi att om hon inte tål medicinen så är det slut. För om hon inte kan gå så är det inte någon särskilt nöjd katt, och att hålla på att ta prover hos veterinären var verkligen inget för henne. Hon skulle förutom medicin och kosttillskott äta specialkost, men den tyckte hon var sådär så hon har fått en blandning av det och vanlig mat. Och det har funkat. Hon har hoppat upp på stolar igen och varit mer sitt gamla jag och njutit av att vara delvis utekatt hela sommaren


Men den senaste veckan har hon ätit dåligt. I torsdags kunde hon knappt gå ner för trappan och när jag la upp henne i knät för att klippa klorna gjorde hon noll motstånd. Det har aldrig hänt innan, så det var tydligt att hon inte mådde bra. Men hon var kelig och låg hos mig och spann en stund innan hon gick ut igen. Jag insåg att det inte var så långt kvar så jag tog reda på hur man gör när man åker till veterinären för att ge den där sista sprutan och förberedde mig mentalt på att vi nog skulle bli tvungna att göra det i helgen. 


Fast när jag kom hem igår så syntes hon inte till (hon brukar komma in och äta och ligga och spinna lite i någons knä en stund på kvällen även om det är mycket som lockar ute) och jag var orolig och ledsen. Fredrik var ute och ropade på henne och när vi hade lagt oss klädde jag på mig och gick ut och lockade. Ingen katt syntes till. Inte heller i morse, när Fredrik var ute och tittade under altanen och på hennes vanliga gömställen. Lite senare i morse postade en granne i byns facebookgrupp att det låg en död katt vid brevlådan, vit och grå. Och då visste jag ju att det var hon. Hon låg bara där, i en lite konstig ställning, verkar inte ha blivit påkörd. Så njurarna orkade väl inte mer. 

Tårarna rinner såklart och jag tänker på att hon kanske hade jätteont och var rädd, och skäms för att jag inte var där och klappade henne då. Samtidigt försöker jag vara tacksam att vi hittade henne så att vi kunde ta hand om kroppen, och jag vet ju att katter drar sig undan när de har ont så jag hade inget val.

Jag tror inte på något liv efter detta, men just idag så tror jag på att det finns en katthimmel. Där världens bästa katt nu får äta kyckling och skinka och bli klappad och jaga möss och sova i solen hela dagarna.

3 kommentarer:

Karin sa...

Jag undrade just hur det slutade för henne. Sorgligt och tomt för er. Kramar!

Unknown sa...

Jag är helt säker på att det finns en katthimmel!

Ulrika sa...

(Känner mig inte alls okänd. Möjligen lite oteknisk...)