måndag 29 oktober 2012

Jag ska iaf göra mitt bästa!

Idag lovar jag att jag ska stå upp och jobba så mycket jag orkar. Och alla andra dagar också. Och om det blir jobbigt så får jag träna lite mer bålstyrka, för det ska man orka när man inte ens är 40 och anser sig vara i hyfsad form.

Detta ska jag göra delvis pga ont i huvud, nacke etc som säkert har en del med arbetsställning att göra. Men mest pga vetenskapens värld om hur illa det är att sitta för mycket (det hjälper inte att träna ibland), och studien för nån vecka sen som visade samma sak. Och jag tror verkligen på att om man rör sig mycket så mår man bra, sover bra, kanske t o m blir smal.

Så: trycker upp skrivbordet på en gång!

7 kommentarer:

tojis sa...

Resultat: har stått ch jobbat i kanske tre timmar och blev jättetrött. Så nu har jag varit på gymmet och tränat skiten ur ländryggen, som straff liksom.

Ulrika sa...

I lördags var jag på 30-årsfest och fnissade åt att någon kollega tyckte jag var för gammal för att gå på sånt.

Idag har jag bokat tid hos läkaren för att jag tycker att mitt hjärta är så konstigt.

Djävla åldersnojja.

tojis sa...

Åldern gör nog mer skada än själva nojan? Men hoppas att det bara är noja och inget annat!

Själv insåg jag i eftermiddag att det är magkatarr jag har (kommer ju som ett brev på posten några gånger om året så det kostigaste är väl att jag inte fattar) så nu är det opremazol och mindre vin och kaffe ett tag.

Ulrika sa...

Åldern ska väl göra en vis? Inte nojjig och sjuk? För det tycker jag verkar vara ett dumt upplägg.

Jag vill ha mer visdom tack!

Ulrika sa...

Rapport: Snäll doktor. Bra hjärta. Magkatarr och hålla koll på arbetspulsen. Ät medicin mot kolesterolet.

Mindre nojjig. Oklart om jag är klokare, men hoppas att det kommer med tiden.

tojis sa...

Skit med magkatarr, men skönt att hjärtat är bra såklart!

Du ÄR klokare än du var för 10 år sen. Jag också. Men man blir ju liksom aldrig nöjd.

Ulrika sa...

Japp. Kan man vara sympatisjuk? Jag menar att min kropp skaffade en liten katarr i sympati med din? Jag brukar ju inte dra i så allvarligt som du, utan oftast kunna klara mig utan medicin.

Och visst är vi klokare! Mycket. Och nöjdare.