Igår eftermiddag passade jag på att träna, när resten av företaget fredagsfikade semlor. Dubbla poäng för det va? Det var förresten fler som hade samma tanke för det var ganska fullt och därför skitvarmt på gymmet. Jag sänkte vikterna lite eftersom jag inte har kört mitt vanliga styrkeprogram på resan, så jag körde 5x5 knäböj med 52,5 kilo. En kollega hade på sig njurbälte och lyfte typ 120 kilo. Bara en repetition i stöten, men ändå, stången kroknade av tyngden. När han gjorde marklyft hade han lastat på ännu mer, kanske 140 kilo (där tar jag just nu 70).
Sen tror och hoppas jag ju att jag ska kunna springa igen, om jag bara tar det lugnt. Nu har jag gjort min hemläxa med styrketräning och stretching ganska länge, och dessutom köpt nya skor som ska vara snällare mot knäna. Så jag varvar löpning och powerwalk några gånger i veckan, och går snabbt men springer långsamt. När jag sprang i 9 km/timme igår så ÄLGADE killen på bandet jämte på i 14 km/timme.
Slutsats: jag är svag och långsam, så jag har många timmar på gymmet och i spåret att se fram emot. Men det är faktiskt inget problem för jag ser verkligen fram emot det, på riktigt, och konstaterar glatt att träning äntligen har blivit en skön vana och inget nödvändigt ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar