Italien - Corniglia

Nu är vi i Ligurien, liksom den nordliga sydkusten i Italien, längst åt vänster typ, Italienska rivieran. Saker som kommer från Ligurien: focaccia och pesto. Saker att se i Ligurien: Cinque Terre (en nationalpark som innefattar fem byar längs med kusten, finns med på UNESCOs världsarvslista). Saker att göra i Ligurien: vandra, köra bil på livsfarliga vägar, äta gott, bada, tappa andan av hur vackert allt är.

Den sista biten innan målet såg ut så här på GPS:en. Även jag, som just då var kartläsare, satt och bromsade och blev fysiskt trött av att åka med. Utöver 180-graderssvängarna så gick det antingen upp eller ner, aldrig platt.


Men så plötsligt, när vi svängde runt en krök så låg Corniglia där (den mittersta av de fem byarna i Cinque Terre, där vi bodde i två nätter).  Vi bodde på agriturismo även här, men det låg mitt i byn, med kyrkan utanför fönstret.


Första kvällen checkade vi in, hälsade på mamman Elena (typ 80 år) som lagar maten de kvällar man kan äta där, och serverar frukost med gott bröd och hemgjorda marmelader. Sedan gick vi till en restaurang och åt såklart pesto. Och något mer för all del, men det var peston som var godast. Som vanligt försökte vi beställa tiramisu men det var som vanligt slut. AC var inte att tänka på, och det hjälpte inte att sova med öppna fönster. Dels snarkade någon högljutt, det var liv och rörelse utanför och den där kyrkan som vi bodde vid hade klockor som slog varje hel och halv timme. Utom vid sju på morgonen och sju på kvällen när den dessutom spelade en trudelutt med en massa klockor. Smittsam, jag trallar fortfarande på den.

Planen för nästa dag var att vandra en eller två av de fyra vandringsleder som binder ihop byarna. Tyvärr var två stängda så det fanns bara två kvar att välja på. Den ena, från Corniglia till Vernazza är 4 km och de tycker att det ska ta 1,5 timme att avverka den. Tramsigt tyckte vi men ojoj så kuperat, varmt och jobbigt! Så det tog ganska exakt så lång tid.


När vi närmade oss Vernazza och började komma ner från berget såg vi den här stranden nedanför oss. Varma och trötta satte vi kurs mot den, och fick med oss en gelato på vägen. Jag kan inte komma på ett enda dopp som någonsin har varit så skönt. Dels pga värmen och hur svettiga vi var, men vattnet var kallt, djupt, klart, salt, vågigt och alldeles ljuvligt! Det var mindre skönt att krångla sig i sina svettiga kläder igen, och hitta vandringsstigen mot Monterosso.

Nästa sträcka, dvs Vernazza till Monterosso skulle "bara" vara 3 km men ta två timmar. Och fy satan så jobbigt det var! Inte ett enda platt steg vad jag kan komma ihåg, utan ren klättring även om den skedde på någon slags stig. Ett tag var jag på riktigt orolig för Fredrik, jag har aldrig sett honom så svettig och utmattad. Men efter en vatten- och focacciapaus i skuggan fick vi båda tillbaka krafterna. Mot slutet av vandringen skakade benen rejält, och jag hade redan ont i knäna.

Det här är en skärmdump från funbeat som visar att vi gick drygt 12 km (vi gick runt i byn innan vi kom iväg, samt mellan vandringslederna etc), men framför allt ser man på den gröna höjdkurvan hur kuperat det var, inte många platta sträckor där inte. Det var verkligen tufft, framför allt på gund av värmen (drygt 35 grader i skuggan), men det var totalt värt det varje gång man lyfte blicken från den steniga stigen och såg sig omkring, otroligt vackert, alla borde åka dit!

Den här bilden är tagen när vi är halvvägs till Monterosso. Man kan se Vernazza nere vid vattnet på den andra udden, och Corniglia skymtas i fjärran vid den femte udden. Förutom svårtillgängliga vandringsleder går det både tåg och båtar mellan byarna. Innan vi gick tänkte vi att vi kanske skulle gå fram och tillbaka men det var inte ens uppe för diskussion när vi kom till Monterosso, tåg skulle det bli. Men först, den mest välförtjänta ölen någonsin.


Den kvällen åt vi hos Elena, och vi fick ett rejält lass pasta med pesto, fyllda ansjovis som smakade fantastiskt och en tyvärr halvtrist gelato. Sedan gick vi ut på byn och drack vin och spelade yatzy (jag vann).

Morgonen därpå skulle vi bara äta frukost på balkongen, checka ut, köra till en badort och sedan vidare till Milano. Men hoppsan, de skulle asfaltera vägen till byn och stänga den i några timmar. Fabio med vespan hävdade att vi skulle hinna ut, men när vi försökte blev vi stoppade. Fredrik lyckades dock prata oss ut och vi fick klämma oss förbi lastbilen. Phew. Vi var inte så sugna på att fastna där hela dagen nu när vi hade annat planerat. Vi följde GPS:en och hamnade på en väg som var rejält dålig. Vi funderade på att vända flera gånger, men då visste vi inte om vi skulle kunna ta oss därifrån över huvud taget. Det var bitvis grusväg, på ett ställe hade vägen rasat, risk för rasande stenar, smalt, brant. När vi hade kört några mil på den här riktigt otäcka vägen så fick vi köra igenom en avspärrning för att komma ut. Så den var avstängd! Från ena hållet i alla fall. Efter det fortsatte serpentinvägarna och allt som oftast fanns det en skylt som sade "strada deformata" men ingen enda vägsnutt kom i närheten av den otäcka biten ut från Corniglia. Så småningom kom vi fram till en strand (i Sestri Levante) där vi solade, badade, läste och förundrades över att vi hade klarat oss helskinnade. Och skojade om hur rubrikerna hade sett ut om det hade gått illa: "Ett svenska par omkom idag i en bilolycka i Italien, av oklar anledning körde de en bil med undermålig motor på en avstängd väg och kunde inte undvika att köra av vägen eftersom den hade rasat..." Då hade folk som läste tidningen undrat varför någon var så dum och körde där, utan att de skulle få reda på att det minsann inte alls var avstängt där vi körde in (det satt t o m en p-vakt och såg på, utan att säga något). Det var alltså lite för spännande och lite jobbigt att köra till byarna, nästa gång packar vi en ryggsäck och tar tåget!