Fy fan vilken pärs det var igår. Ursäkta min franska men jävlar vad ont det gjorde. Det har varit nästan lika illa en gång innan minns jag, men igår slet två väldigt starka massörskor som djur för att få bort mina stenhårda knutor i lår, skinkor och på höfterna. Det kändes som jag inbillar mig att det gör att få in en kniv i kroppen. I en och en halv timme. Jag brukar för all del frusta och pipa lite när det gör ont, men igår både skrek jag rakt ut och grät. Sedan var jag alldeles vimmelkantig resten av kvällen. De ordinerade till och med värktabletter och vila. Ulrika lanserade ett för mig nytt ord: smärtkoma. Ett rimligt ord för att beskriva upplevelsen.
Tanterna på kallis, Fredrik och jag själv får stå ut med att jag ser misshandlad ut, jag har massor av blåmärken som liksom flyter ihop till en stor blåslagen (blåmasserad) yta...från skinkan och runt till höften. På båda sidorna. Så det är inte heller så skönt att ligga på sidan eller för all del ens att luta sig mot saker.
Hur som helst så ska det bli helt klart nästa gång och sedan ska allt i vaderna tryckas bort så att det knäonda försvinner. Jag vet inte riktigt om jag ser fram emot det eller inte. Sååå himla ont har jag väl inte? Vem behöver kunna springa liksom, eller sitta still länge.
(Jag bildgooglade "blåmärke" för att illustrera det här inlägget. Ett tips: gör inte det)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar